Insemination, vårdhundar och läkemedel

Variationsrik dag, och den är inte slut än. Försvarsministern avgår. Vi har justerat betänktande om läkemedel i utskottet, där S-V-MP tvingats backa från tidigare krav om en "Lex Gulli". Träffat Vårdhundskolans fantastiska chef som berättade om hur äldre, sjuka och barn kan fås att må mycket bättre med tränade hundar. Och nyss avslutades debatten om assisterad befruktning och vi vann voteringen.

För att ta det sista först. Det var en ganska intressant debatt med klart ideologiska inslag. Jag tänker mest på statens roll. Jag håller håller gärna med dem som säger att barn aldrig kan vara någon rättighet. Men bör det å andra sidan vara ett förbud att skaffa barn? Ska staten hindra ansvarsfulla kvinnor från att bli mammor därför att de är ensamstående? Nej, här är gränsen för statens inblandning i våra liv passerad. Jag jobbar för mer individuell frihet och färre statliga pekpinnar. Med stor majoritet (255-36) har vi gett regeringen i uppdrag att skyndsamt återkomma till riksdagen med ett förslag som upphäver förbudet.

Vänsterpartisten Eva Olovsson var nästan värst när hon pläderade mot en förutsättningslös utredning om surrogatmödraskap. Hon är rädd för vad mer kunskap och underlag kan föra med sig. Hon sa att "vi inte vill att kvinnors kroppar ska användas för det". Har staten en självklar rätt att bestämma om allas våra kroppar? Tydligen för kommunisternas parti, men inte för mig i alla fall. Tänk om kvinnorna det berör kunde få ha ett ord med i laget också. Därmed inte sagt att jag tar ställning vare sig före eller emot surrogatmödraskap, frågan är komplicerad och behöver utredas. Det är vänsterns synsätt jag vänder mig emot.

Jag tycker också att Göran Hägglund går för långt när han säger att vi gör barn till accessoarer i Expressen idag. De många mammor och pappor som är ensamstående föräldrar känner sig nog lite ifrågasatta. Själv ser jag inte att en parrelation avgör lämpligheten som förälder. Ensamstående kan älska, vårda, uppfostra och ge trygghet till barn precis lika mycket som sammanboende föräldrar.

Jag läste en intressant artikel av Thomas Gür i senaste numret av NEO. Han skriver att "KD skulle kunna bli ett riktigt stort borgerligt parti, men då måste man överge underlivsfrågorna". Det ligger något i det. Fast det stora breda borgerliga partiet som står på individernas och familjernas sida mot en allsmäktig stat finns förstås redan. Nya Moderaterna.

SvD, Aftonbladet,

Capio tar priset

Capio har drivit S:t Görans sjukhus sedan 1999, i huvudsak med mycket goda resultat. Både patienter och medarbetare är nöjda. Hjärtsjukvården tillhör landets bästa, enligt olika rankingar. Tillgängligheten på akuten är mycket god. Sjukfrånvaron bland personalen är minst men nöjdheten högst om man jämför med de andra sjukhusen. De har kommit långt med kvalitetsarbete och tar emot otaliga studiebesökare som vill lära mer av landets enda privatdrivna akutsjukhus.

Nu upphandlas driften på nytt av landstinget och igår blev det klart att Capio får fortsätta i ytterligare upp till 13 år. Det lär vara Europas största vårdupphandling som omfattar 16 miljarder kronor.

Jag tror att det är ett väldigt bra beslut av landstinget. Det blir kontinuitet i verksamheten. Det är ett långt avtal vilket gör att ägaren vågar satsa långsiktigt. Det innebär förnyelse och innovationer. Det höjer kvaliteten för patienterna. Och det sänker kostnaderna för skattebetalarna. Det är bara att gratulera stockholmarna.

Trots detta är det två partier i landstinget som inte gillar att avtalet med Capio förnyades. Inte så att det inte tycker att Capio sköter verksamheten bra, de argumenten har jag inte hört. Nej, motståndet är rent ideologiskt. Vänstern är kategoriskt emot privata alternativ och valfrihet och röstade också emot. Det är konsekvent och på något sätt hederligt. Men socialdemokraterna fegade ur och deltog inte i beslutet. Som politisk kraft är de inget att räkna med längre när de inte vågar fatta beslut. Heder åt miljöpartiet som röstade med Alliansen!

S:t Göransupphandlingen illustrerar tillståndet inom socialdemokratin. Den största och mest långvariga konflikten i svensk politik handlar om synen på just valfrihet och mångfald i den skattefinansierade välfärden - skolpeng och friskolor, vårdval, Pysslingen, privata vårdcentraler, LOV... Och konfliktlinjen går inte mellan blocken, utan mitt i socialdemokraterna. Trots 20 års intern diskussion vet de fortfarande inte om de är för eller emot valfrihet och privata alternativ, de har svårt att hitta en rak och tydlig linje som partiet sluter upp bakom.

I stället för att sätta ned foten och en gång för alla bestämma sig så kommer de med kvasiförslag som mer syftar till att hålla ihop partiet än att lösa faktiska problem. Senaste kongressbeslutet om vinst, som tolkas som både för och emot vinster, är ett tydligt sådant exempel.

Carin Jämtins förslag för några veckor sedan om att kommunerna och landstingen skulle få kunna välja bort företag som går med vinst när man gör upphandlingar var ett sådant urbota dumt förslag. Det blir valfrihet för kommunalråden, inte för medborgarna. När man gör upphandlingar ska man välja det bästa alternativet, utifrån de kvalitetskriterier man satt upp. Jag kan inte begripa varför man skulle välja det näst eller tredje bästa bara för att det inte går med vinst? Varför inte det bästa?

Den här strategin att tycka allt samtidigt gör att de förlorar all trovärdighet. Ska man lyssna på Carin Jämtin eller Magdalena Andersson? Veronica Palm eller Mikael Damberg? Man kan ju inte ta på allvar vad de säger, utan det beror på vem som råkar säga något.

När ska socialdemokraterna komma i mål i valfrihetsfrågan? Det är dags för den nya partiledaren att kliva ut på banan nu och ge besked.


SvD, DN, DN2, SVT, SR, SvD ledare,

Nya boendeformer behövs

Idag skriver jag tillsammans med migrationsminister Tobias Billström och kollegan Mikael Cederbratt i Expressen om att vi borde se över mottagandet för ensamkommande flyktingbarn. Tyvärr står bara ministern som undertecknare, men det får man leva med.

Jag har besökt några sådana här boenden för flyktingbarn och jag har undrat varför de bor på samma sätt som omhändertagna barn, dvs barn som antingen har stora problem själva (psykiska, kriminellt beteende eller missbruk) eller har föräldrar som inte kan ta hand om sina barn själva. De unga män det faktiskt handlar om är kapabla, har ett inre driv och har lyckats ta sig runt halva jorden själva. Deras problem är att de saknar föräldrar i Sverige, varför då ge dem samma typ av boende som dem med andra problem?

Det bästa vore förstås att få bo i en svensk familj innan de flyttar till en egen lägenhet. Då skulle de lära sig svenska snabbare och bättre, de skulle få kontakter, de skulle få svenska vänner och bekanta och lära sig mer om hur Sverige fungerar. Och jag är övertygad om att det skulle gå att få fram nya familjehem för detta ändamål, men socialtjänsten är nog lite för traditionell i rekryteringen av sådana. Många drar sig nog för att bli fosterföräler idag därför att man antingen ska ta hand om ungdomar med stora problem eller barn till föräldrar med stora problem som skapar oro och kräver mycket mer i form av stöd och kanske att man går ned i tid på sitt vanliga jobb. Men dessa ungdomar kräver egentligen inget sånt alls. De jag träffat har en framåtanda och ambitioner men saknar sina föräldrar och syskon som har det svårt i andra delar av världen. Och jag är helt övertygad om att många med stora villkor och utflugna barn skulle vilja göra en insats under något år. Här finns chansen!

Men om det nu är svårt att få fram familjehem så borde man skapa någon annan sorts boende än dagens HVB-hem. Något enklare med mindre omhändertagande, med support om man behöver men ändå mer som ett vanligt hushåll. Hoppas på stöd från övriga partier för detta nu.

Som av en slump har SVT idag ett inslag om brister på HVB-boenden idag också. Säkert kommer de med fler inslag om detta i veckan. Det finns onekligen lite att göra här.

Vi knaprar mycket piller

Vi har förnämlig statistik i Sverige. Förra veckan presenterade Socialstyrelsen siffror på hur mycket läkemedel som säljs. Det är enorma mängder.

Det vanligaste receptet, alltså det som flest människor får, är paracetamol. 999 447 personer fick alltås vanliga värktabletter utskrivna av en läkare förra året. Dessutom handlar många detta receptfritt också. 4,3 miljoner recept. 99 miljoner dygnsdoser, 100 dygnsdoser var alltså. Det är en kraftig ökning sedan 2006, då 835 000 personer fick paracetamol.

Sen kommer penicillin som 906 000 personer fick, Acetylsalicylsyra 722 000, Omeprazon (mot magsår) 705 000, Simvastatin (mot blodfetter) 702 000 och Diklofenak (mot värk, typ Voltaren) som 643 000 personer fick utskrivet. Vi är ett väldigt smärtsamt folk, uppenbarligen.

Totalt uppgick läkemedelskostnaderna till 36 miljarder kronor. 7 miljarder står sjukhusen för. Receptfria mediciner står för 3,1 miljarder och på apoteken handlar vi för 25,9 Mdr. Kostnaderna ökar stadigt, men takten har avtagit.

Det som uppmärksammats mest är att ADHD-medicinerna ökat. 2006 fick 19 000 personer sådana preparat, 2011 var det 62 000. Antalet förskrivna doser har femdubblats. Men det är inte den enda ökningen som lyser igenom. Antalet personer som fick opioider har ökat från 710 000 (2006) till 750 000. Morfinet svarar för en ökning från 30 000 till 68 000 personer och bubrenorfin (Subutex, ersättningspreparat vid heroinmissbruk) från 7 000 till 40 000.

Den här statistiken stämmer till eftertanke tycker jag. Är det så här vi vill ha det? Görs rätt prioriteringar? Det är i princip lika många personer som får demensmedicin som Subutex. Det vanligaste receptet kan man lika gärna handla på Ica eller Statoil. Samtidigt läser man ibland om att alla inte får de modernaste läkemedlen mot t ex Parkinson eller Alzheimer därför att landstinget inte har råd...

DN,

Steriliseringskrav slopas

I torsdags levererade regeringen en lagrådsremiss om ändrad könstillhörighet. Den fick inte så stor uppmärksamhet. Kanske berodde det på att KD svängde i frågan på DN Debatt i mitten av februri. Därmed var alla Allianspartier överens i frågan, vilket känns bra.

Dagens regler för att få byta kön tillkom 1972 och det är verkligen dags att ändra dem nu. Det hände inte så mycket under S-regeringen. Jo, de tillsatte förstås en utredning när valet närmade sig (januari 2006), men den landade i många dåliga förslag att arbetet måste göras om när Alliansen tillträdde. S-regeringens utredning föreslog bl a krav på kastrering för att få sin juridiska könsidentitet ändrad. Nu skrotar vi kastreringslagen helt. Ingen ska tvingas till ingrepp i sin kropp som man inte vill ha. Det handlar om ganska grundläggande mänskliga rättigheter.

Nu är det rätt få människor det handlar om som vill byta kön, 70-80 per år. Betydligt mer omfattande, men helt odiskuterat och ouppmärksammat, är de som föds med oklar könsidentitet eller har medfödda avvikelser i könsutvecklingen. Det handlar om 0,5-1 procent av alla nyfödda barn (med stort mörkertal), dvs uppåt 1 000 personer i varje årskull. I varje skola finns sådana barn, men när hörde man något om de bekymmer som dessa barn ofta lever med senast? Osäkerhet inför omgivningen, mobbing som följd av att man upplevs som annorlunda, grubblerier över den egna identiteten... Här finns mycket att göra.

Därför känns det väldigt bra att Alliansen nu tar ett samlat grepp på dessa frågor och levererar konkreta och sympatiska förslag som stärker den enskildes rätt att vara den man är.

DN,

Man ska få sina mediciner när man behöver dem

I min spaning efter var i läkemedelskedjan som de brister finns, som leder till att patienten inte får sin medicin när ska köpa den på apoteket, kom jag idag till det största distributionsföretaget, Tamro.

Lite orättvist får apoteksomregleringen klä skott för att alla läkemedel inte alltid finns tillgängliga på apoteken. Så har det i och för sig aldrig varit, men en del menar att det har blivit sämre nu. Det är viktigt att gå till botten med det i så fall. Är det läkemedelsföretagen som inte kan tillhandahålla medicinerna i tillräcklig omfattning? Är det distributörerna som kör ut varor för sällan? Är det apoteken som inte vill hålla tillräckliga lager? Är det generikareformen med kontinuerligt utbyte av läkemedel mellan olika märken?

Säkert påverkar allt. Därför har regeringen gett ett uppdrag till Sofia Wallström om just detta och hon kommer med förslag efter sommaren.

I grund och botten är avskaffandet av apoteksmonopolet väldigt bra. Det har ökat tillgängligheten med över 300 nya apotek med längre öppettider och receptfria läkemedel i livsmedelsbutiker. Nu behöver man inte vänta till nästa dag med att köpa febernedsättande eller allergimedicin. Men det ska ju fungera för alla patienter, även de med kroniska åkommor eller behov av väldigt sällsynta läkemedel. Till skillnad från oppositionen så vill inte jag vi monopoliserar marknaden igen. Kuba och Nordkorea är inga föredömen, vare sig i detta avseende eller något annat. I stället ska vi slipa av kanterna så att marknaden kan fungera ännu bättre.

Distributionen då? I dag levereras läkemedel en gång om dagen, vilket gör att man kan få ut på sitt recept dagen efter (om det inte finns inne), oftast inom 24 timmar. I Wien levereras läkemedel 8 gånger om dagen. Visst kan vi leverera läkemedel flera gånger om dagen, sa Tamros VD. Frågan är vem som vill betala det? Skattebetalarna? Patienterna? Apoteken (och därmed patienterna eller skattebetalarna)? Läkemedelsbolagen? Det är lätt att kräva mer, svårare att peka ut lösningen och ta ansvar för att den håller.

Sverige lär ha bland de lägsta distributionskostnaderna i Europa, det ska vi inte ändra på. Kanske behövs bättre konkurrens i distributionsledet, i syfte att få upp snabbheten och därmed kvaliteten lite? Jag ser med spänning fram emot vad Wallström kommer att föreslå.

Droger dödar

Sveriges radio rapporterar idag om hög dödlighet bland narkomaner. 420 personer dog år 2010 av narkotikarelaterad diagnos. Ja, droger dödar. Det är ingen nyhet. Men är det den förda politikens fel eller är det samhällsutvecklingen? Hur hade det sett ut om man inte haft en restriktiv politik med nolltolerans mot droger?

Och vilken påverkan har den lagliga förskrivningen av narkotiska preparat? Annan statistik från Socialstyrelsen visar nämligen att antalet dödsfall i Metadon och Subutex ökar kraftigt. Antalet personer som dött där Metadon påvisats i blodet har ökat från 29 personer 2006 till 84 år 2008. Missbruk av fentalnylplåster skrev DN om igår, det har 8 personer dött av det senaste året.

Professor Börje Olsson på Stockholms Universitet vill att man lyssnar mer på forskningen när man utformar politiken. Det kan jag hålla med om. Samtidigt - vilka forskare? De är ju inte direkt enig i synen på narkotikapolitiken. Men han missar också en viktig dimension, nämligen att politik bygger på värderingar. Jag var på en heroinklinik i Köpenhamn i somras, dvs där missbrukarna fick lagligt heroin - i vetenskapens namn. Ska vi ha det så i Sverige också? Nej, det kändes verkligen uppgivet och omänskligt. Vården ska hjälpa.

DN skrev också om två läkare som nu sitter häktade efter för generös förskrivning av narkotikaklassade läkemedel. Här finns nog en del att göra i uppföljning och tillsyn. Men att ge sig in i diskussionen om läkarnas förskrivningsrätt är väl att ge sig ut på minerad mark...

Men utanförskapet minskar

Barnfattigdomen ökar, säger Rädda Barnen i en rapport idag som presenteras på SvD Brännpunkt. 248 000 barn lever i familjer som lever på socialbidrag eller har en låg levnadsstandard.

Helt klart är det en utveckling som går åt fel håll. Jag är övertygad om att alla vill se motsatt riktning. I Sverige håller vi ihop, ingen vill se människor fara illa.

Rent sakligt är det kanske inte så konstigt att fler blivit fattiga eftersom vi befann oss i brinnande internationell kris när mätningen gjordes (2009). SAAB-krisen som påverkade underleverantörer och massor av människor blev av med jobben. Det är klart att det påverkar statistiken. Inget jobb - mindre pengar. Därför känns kommentarer som att det är regeringens fel som rent okunniga. Det blir billiga politiska poäng, men inte mer.

Vi debatterade detta i riksdagen för någon månad sedan och det intressanta var att oppositionspartierna kom med högt tonläge men tomma händer. De har ju inga konkreta förslag på vad som ska göras. Skattehöjningar för låginkomsttagare ger ju inte mer pengar att köpa mjölk för. Det vi bråkade om handlar om vi ska ha en nationell handlingsplan eller inte. Jag kan tycka att det är en helt ointressant fråga, det viktiga måste ju vara vad man rent konkret gör. Vi skippar PLAN och går på HANDLING i stället.

Sanningen är att vi gjort en hel del för att minska utanförskapet och det beskrivs i detta betänkande. Jobben är helt centrala för att motverka fattigdom. T o m socialdemokraterna inser att utanförskapet minskat. Med 164 000 personer mellan 2006 och 2010. Jobbskatteavdragen inriktas på de med låga inkomster och har gjort att vårdbiträdet och kassörskan fått över tusenlappen mer i månaden. Det är för honom eller henne som skattesänkningen betyder mest. Nya jobb i välfärden, i friska nya företag, genom RUT-avdragen och den sänkta restaurangmomsen spelar en avgörande roll. Vad hade hänt om vi INTE satsat på detta?

Långsiktigt handlar det om att förbättra integrationen och förbättra skolan. Många av de med lägst inkomster är invandrare som aldrig integrerats i det svenska samhället och unga föräldrar som inte fått jobb därför att de inte har en bra utbildning. År av misslyckad politik ser vi nu konsekvenserna av och det tar naturligtvis år att reparera också.

Kortsiktigt har vi också gjort en del för att stärka de mest utsatta barnfamiljerna. I år höjdes barnbidraget och bostadsbidraget. Och vi genomförde den största höjningen av riksnormen i socialbidraget på 10 år. En ensamstående mamma med två små barn får 540 kronor mer per månad nu och familj med två tonårsbarn 1140 kronor mer. 13 190 kronor är normen för vad detta fyrapersonershushåll ska ha kvar när hyran och skatten är betald varje månad. Paradoxen med denna höjning är att fler "kvalar in" och kan få socialbidrag och därmed ökar vi också den statistiska fattigdomen med tusentals personer.

Men vi är inte intresserad av att lösa statistisk fattigdom utan den verkliga, den upplevda. Den som gör om man har mat på bordet i slutet av månaden. Därför jobbar vi både långsiktigt och kortsiktigt, mot utanförskap och för sammanhållning.

SR, DN, DN,

Längtan efter barn är framtidstro

Längtan efter barn är en enorm drivkraft. Barn är kärlek och framtidstro men också massor av ansvar. Att få barn är en av livets största höjdpunkter. Jag kan själv få en tår i ögonvrån när jag tänker tillbaka på mina egna barns födelse för 24 och 21 år sedan.

Men det är inte alla förunnat att kunna få barn. Tusentals par sörjer oförmågan att sätta barn till världen. Nu finns teknisk hjälp som aldrig funnits tidigare. Bibelns Sara sa åt Abraham att gå till tjänstekvinnan Hagar eftersom hon inte kunde få barn, så skulle hon ta barnet som sitt. I modern version kallar vi det adoption eller möjligen surrogatmödraskap. Men nu finns som sagt annan hjälp att få och här kommer politiken in. Var går gränserna? Allt som är möjligt är inte lämpligt eller försvarbart. Men man kan inte heller förbjuda allt man personligen ogillar.

Utgångspunkten för mig som moderat och frihetsvän är att lagregleringarna alltid ska ha barnets bästa som utgångspunkt och en övertygelse om människors förmåga att fatta kloka beslut om sig själva och sina nära. Alla barn förtjänar en trygg uppväxt och det måste samhället på olika sätt säkerställa. Ett ansvarsfullt föräldraskap bygger på förmågan att ge kärlek, trygghet och förmedla sunda normer och värderingar. Samtidigt vet vi att barnlängtan ibland är så stor att de män och kvinnor som verkligen önskar barn går de vägar som behövs för att uppnå det, oavsett vad svensk lagstiftning säger. Ett tydligt exempel är de många singelkvinnor som blir inseminerade i Danmark eller går på krogen för att få en pappa till sitt barn.

Idag behandlade vi i socialutskottet 34 motioner om assisterad befruktning. Det handlar om ensamståendes möjlighet att få assisterad befruktning, surrogatmödraskap, embryodonation, genetisk integritet mm. På några områden förflyttar vi nu positionerna och vill att lagen moderniseras så att den passar dagens samhälle.

För det första vill vi att förbudet mot att ensamstående kvinnor ska kunna få assisterad befruktning tas bort. Förmågan att utöva ett bra föräldraskap hänger inte på om man är en eller två föräldrar. Jag skrev om det på SvD Brännpunkt för några veckor sedan.

För det andra vill vi ha en bred och förutsättningslös utredning om surrogatmödraskap. Det finns många perspektiv som måste belysas innan man kan ta ställning. Det handlar om etik och surrogatmammans ställning, juridik för både barn och mammor, ekonomi och vad som händer i vår omvärld. Och inte minst måste man se över hur de barn som redan tillkommit utomlands genom en surrogatmoder har det i Sverige. De barnen finns och måste få en trygg juridisk ställning och inte hamna i kläm. Synd att inte alla inser att vi behöver mer kunskap innan vi tar ställning till hur vi vill ha det i Sverige. Kunskap skadar inte.

Slutligen, det finns de som säger att moderaterna är idélösa. Detta är, möjligen litet, exempel på motsatsen. Vi leder utvecklingen framåt. Vi tar tag också i svåra frågor. Det är med en moderat statsminister som positionerna flyttas fram för människor som vill leva sina liv efter eget huvud.

Debatt i Kammaren 29 mars!

SR, Aftonbladet, DN, SvD,

Möte med Äldregruppen

Vår partistyrelse har tillsatt en arbetsgrupp för att utveckla en sammanhållen politik för äldre och jag har fått förmånen att leda denna kreativa grupp. Uppdraget är stort och brett och omfattar ekonomi, vardag, sjukvård och omsorg.

Idag träffas vi och har även ett runda bordssamtal med några utvalda företrädare för äldreomsorgen - fackföreningsledare, arbetsgivare, vårdaktör, tillsynsansvarig m fl för att prata medarbetarskap.

Vi vet ju alla att det är i mötet mellan den äldre och medarbetarna som värdet skapas. Vi måste se till att det mötet får bästa möjliga förutsättningar att bli kvalitativt. Då är medarbetarnas situation avgörande. Kvaliteten i äldreomsorgen avgörs inte av om det drivs privat eller kommunalt eller om verksamheten går med vinst, den diskussionen blir ofta så enfaldig tycker jag. Det är ju människor som skapar kvalitet, de måste få utrymme och möjlighet att leverera.

På diskussionslistan står således hur man kan öka vardagsmakten för medarbetarna, ledarskapet, utbildning och kompetensfrågor, tillsyn och hur yrket kan bli mer attraktivt.

I höst presenterar vi en slutlig rapport, men håll utkik innan dess för vi kommer att presentera förslag kontinuerligt.

Vem går först i kön?

DN skriver idag att stockholmare ska prioriteras på Stockholmssjukhusen. Det verkar vara en rimlig slutsats.

I grunden handlar det ju om att varje landsting ska ta ansvar för sina invånares rätt till vård. I vissa speciella fall, t ex avancerade canceroperationer och transplantationer, kommer man överens om att det bara är vissa landsting som ska utföra ingreppen. Men "vanliga" planerade operationer - värkande knä eller starr - ska varje landsting klara själva.

Sedan Alliansregeringen tillträdde har vi haft ett enormt fokus på att korta väntetiderna och bli av med vårdköerna. S-regeringen blundade och ville inte se problemen och därför fanns ingen statistik om de faktiska väntetiderna. Nu kan man följa utvecklingen, diagnos för diagnos och sjukhus för sjukhus. Vi har infört en kömiljard som stimulans till de landsting som klarar att upprätthålla en vårdgaranti som bl a säger att man ska få en behandling inom 2 månader. Mycket verkningsfullt, för köerna har halverats.

Självklart ska sjukhusens kapacitet utnyttjas maximalt, men det kan ju inte vara så att andra landstings patienter tränger ut stockholmarnas rätt till vård. Om det däremot finns kapacitet över så ska de naturligtvis också hjälpa andra landsting att klara vårdgarantin.

Sannolikt blir det en del - berättigad - kritik från de patienter som hamnar längre bak i kön. Men den måste ju riktas till det egna hemlandstinget. De 2 500 sörmlänningarna och 4 500 dalmasarna och -kullorna som väntar på operation måste vända ilskan mot sina egna landstingspolitiker. Båda har vänsterstyren som är rätt rabiata motståndare mot att anlita privata vårdgivare. Det blir ganska cyniskt, att låta människor ha ont och vänta på vård i stället för att samarbeta med andra. Hoppas att Stockholms beslut blir en tankeställare.

Äldrevård i Haninge

Ofta klagas det, med rätta, över dåliga vårdkedjor. Äldre åker ut och in på akuten, hem och in på en medicinklinik några dagar och hem igen. Olika läkare ser sin specialitet men inte helheten. Otryggt, ovisst, omänskligt.

Idag har jag sett ett exempel på motsatsen! Handengeriatriken, drivs av Praktikertjänst. Basen är den geriatriska kliniken, både vårdplatser och akutmottagning. Därtill finns en vårdcentral och öppenvårdsinsatser i form av akut vård i hemmet, rehabilitering, äldreteam och minnesmottagning. Samarbetet med närkommunerna Tyresö och Haninge fungerade enligt uppgift mycket bra. Generösa kommuner som det går bra att samarbeta, enligt Handengeriatriken. De har dessutom korttidsboende i samma byggnad. Även samarbetet med andra vårdgivare i huset (bl a Aleris olika specialistläkare och landstingets vårdcentral).

Som extra bonus vid mitt besök idag visade det sig att Praktikertjänst hade kvalitetsdag (bilden ovan) och jag fick se ett väldigt fint förbättringsarbete som medarbetarna drev. Fokus var patientsäkerhet - undvika trycksår, motverka uttorkning och undernäring, felaktig läkemedelshantering, hygien, risk för fallskador etc. Dessutom har Handengeriatriken blivit HBT-certifierad, som första vårdklinik i Sverige! Grattis!

Oppositionen skyller brustna vårdkedjor på valfriheten och uppkomsten av privata alternativ och har det som argument mot att införa valfrihet i hemtjänsten eller nya vårdval i sjukvården. Så fel de har!

Att vården inte är tillräckligt sammanhållen har så många orsaker. Friktion mellan olika personalgrupper. Friktion mellan olika medicinska specialiteter. Vården är så starkt specialiserad idag, vilket ofta är bra. Vi vill ju alla bli behandlad av specialister när vi blir sjuka. Den kan vara friktion mellan olika vårdnivåer (akutvård, specialistvård och primärvård) och mellan landsting och kommun.

Med god vilja så går det att kombinera en bra sammanhållen vård med valfrihet för patienterna.

Vårdvalet en succé som måste vårdas

I februari 2009 beslutade vi i riksdagen om vårdval i primärvården så att alla patienter i hela landet skulle kunna välja vårdgivare. Senast 2010 skulle alla landsting ha infört sin egen modell av valfrihet, men några hade redan gått före (Halland 2007 och Västmanland och Stockholms län 2008). Nu har en uppföljning kommit från Konkurrensverket.

Sammantaget är det en väldigt lyckad reform. 92 procent av invånarna känner till möjligheten att välja vårdcentral. De flesta har minst två vårdcentraler att välja mellan inom rimligt avstånd från hemmet. Och vi har fått fler vårdcentraler.

Med några års perspektiv måste man konstatera att det är en fantastisk utveckling. Tillgängligheten har ökat väsentligt.

2002 fanns 982 vårdcentraler, enligt Socialstyrelsen. 2005 fanns 977 stycken, dvs fem stycken hade lagts ned under Ylva Johanssons (S) tid som socialminister. Glesbygdsverket beräkande 2006 att antalet personer som hade mer än 30 minuter till sin närmaste vårdcentral hade ökat med 18 procent sedan 2002. Då kom också ganska många rapporter som beskrev en allt sämre tillgänglighet till primärvården.

Enligt Konkurrensverkets rapport fanns det 1 023 vårdcentraler före vårdvalet infördes i respektive landsting. Från 2006 och några år framåt tillkom alltså 46 vårdcentraler. Sen infördes vårdvalet och i oktober 2011 fanns 1 213 stycken.

Det finns 190 fler vårdcentraler idag än före vårdvalet, en ökning med 19%. Jämför man med hur det var 2005 när socialdemokraterna styrde så är ökningen ännu större, 236 fler vårdcentraler eller +24%.

Så ser alltså verkligheten ut när vi moderater är med och styr. S la ned, vi bygger ut. Därför blir jag rätt beklämd av vänsterns ständiga påståenden om neddragningar och försämringar i välfärden. Vi har gjort en makalös insats för att förbättra vården. Varför har vi inte kommunicerat detta bättre? Om vi före valet 2006 hade sagt att över 200 nya vårdcentraler skulle starta så hade nog ingen trott oss, kanske inte ens vi själva. Det finns 225 olika privata vårdgivare, vilket motsäger den bilden av att det endast är stora drakar som erbjuder vård.

Vårdvalsreformen ÄR lyckad. Framför allt skapar den tillgänglighet och makt för oss som patienter, men den släpper även loss utvecklingskraft åt initiativrika medarbetare i vården. Men vårdvalsreformen måste vårdas. Det finns bekymmer, som också Konkurrensverket visar. I en annan rapport från Konkurrensverket beskrivs hur landstingen har skapat de likvärdiga villkor som lagen talar om.

Föga förvånande är slutsatsen att det ser olika ut i olika delar av landet. Verket konstaterar, så där knastertorrt som bara en statlig myndighet kan, att "det finns också, åtminstone delvis, ett samband mellan den bristande politiska viljan och hur vårdvalsreformen har utformats. De stora skillnaderna kan dock troligen förklaras med enbart skillnader i politisk ledning."


Det är ju ingen hemlighet att de röda landstingen inte vill ha vårdval och därför utformar de sina modeller så att det blir svårt att välja eller starta nytt.

I rapporten går verket igenom hur de ekonomiska styrsystemen fungerar eller inte fungerar i respektive landsting. Det allvarligaste är nog den kraftiga underfinansieringen som finns i vissa landsting. Eftersom ersättningen ska vara lika stor till de landstingsdrivna och de privata vårdcentralerna så är det helt avgörande att de landstingsdrivna inte får gå med underskott. Tillåter man det så kortsluts hela systemet med orättvisa och olika behandling som följd.

12 landsting gick back på den egna verksamheten inom vårdvalet 2011, Gävleborg så mycket som 70 miljoner kronor. Fyra andra landsting går med drygt 30 miljoner back vardera (Västernorrland, Dalarna, Norrbotten och Värmland). Nu blir frågan hur detta underskott hanteras. Skrivs det bara av eller tvingas enheterna arbeta bort det framöver? De privata vårdcentralerna har ju inga andra pengar att göra av med än de man får genom vårdvalsersättningen. De kan inte skicka underskottet till landstinget och be att få det avskrivet.

Det finns också en del olikheter och oklarheter i vårdvalets omfattning. Finns det verksamheter inom primärvården som liggar utanför vårdvalet och dolt subventionerar egen regin? Och hur neutral och saklig och omfattande är informationen till invånarna om de olika alternativen? Endast 45% av Öreborarna ansåg sig t ex ha fått tillräcklig information, vilket ska jämföras med 81% i Jönköping. Och föga förvånande är det stor skillnad i om invånarna anser att de själva valt vårdcentral i Örebro (56%) och Jönköping (85%).

Trovärdigheten i vårdvalet fordrar nu att varje landsting hanterar sina underskott konkurrensneutralt. Jag tycker också att det är dags att fundera på om de nationella reglerna för vårdvalet behöver stramas upp. Ska de privata aktörerna kunna gå till domstol för att få ersättningen prövad? Ska vi bestämma vilka verksamheter som ska ingå? Hur ser vi till att informationen blir bättre?

Men framför allt - detta ger mersmak. Jag vill ha vårdval på fler områden!

Dags att börja igen

Bloggsuget vann. Nu börjar jag blogga igen efter ett och ett halvt års uppehåll. Det händer så mycket varje dag som jag vill kommentera och berätta om.

Spännande möten. Människor och företag med idéer som gör bra saker. Skandaler. Nya upptäckter och förslag som kan lösa viktiga samhällsproblem. Eller kanske förvärra dem?

Tidigare skrev jag ganska nischat om skolan. Nu blir det bredare fast med fokus på välfärdsfrågor.

Idag har jag t ex besökt BAS-akuten på S:t Görans sjukhus i Stockholm tillsammans med kollegan Metin Ataseven. Säkert Europas största beroendecentrum med över 15 000 besök per år. Christer, Kristina, Indira och de andra jag träffade beskrev hur de arbetar med personer med drogberoende.

Vi pratade om drogsituationen i Stockholmsregionen (mycket sprit, tabletter, cannabis, amfetamin och heroin men rätt lite GHB och dopingpreparat), Missbruksutredningens förslag, hur viktigt det är med samverkan med socialtjänsten och att patienterna måste få sammanhållna vårdkedjor.

Jag fastnade för deras arbete med att motivera sina akutpatienter för vidare vård och behandling. 2006 hade de en patient med 260 vårdbesök på ett år. Ofta var det på akutmottagningarna men vare sig patient eller personalen var särskilt nöjd med besöken eller situationen. Det var väl extremsituationen men beskriver ändå rätt väl hur det kan se ut med personer som ständigt uppsöker akutmottagningarna i stället för att komma in på rätt nivå i systemet. Nu identifieras patienter som har varit inneliggande 4 gånger på ett år och blir en sorts "guldkund" som får en samlad vårdplanering tillsammans med socialtjänsten för att undvika att man bollas hit och dit.

Problem då? Jo, samverkan skulle kunna bli bättre. Att socialtjänsten skulle finnas på plats var ett önskemål. När jag träffade narkotikapolisen förra veckan beskev de att socialtjänsten följde med ungdomspolisen vid olika tillslag för att vara behjälpliga med sina insatser direkt. Det kändes framgångsrikt. Kanske skulle kommunerna kunna samla sig till att pröva något sådant även här?